2. Barnarbete i utvecklingsländer

Vi gör vårt bästa för att avgöra om ett företag sannolikt kommer att använda barnarbete eller slavarbete som billig arbetskraft. Nuförtiden är det naturligtvis inget exportföretag från Indien eller Fjärran Östern som skulle erkänna det, så en viss grad av sunt förnuft och en näsa för sådant är viktigt.

  Exporterade produkter kräver vanligtvis ett högre pris än den lokala marknaden, så det finns egentligen ingen kommersiell press på tillverkarna att sänka kostnaderna i en sådan grad med risk för att förlora en lukrativ exportorder. Den avsiktliga systematiska användningen av barnarbete är onödig och enligt vår mening en handling av ren girighet. Men – och detta är dock knepigt, verkligheten är att kulturellt sett är barn i små familjeföretag en del av verksamheten.

I Indien till exempel produceras många delar av hantverksarbete med hjälp av outsourcing i byarna. Det finns över en miljon byar i Indien som är beroende av jordbruk och hantverk som inkomstkälla. En by kommer att överlämna särskilda hantverksfärdigheter från generation till generation och förlita sig på detta som extra inkomst. De flesta byar har fortfarande inte el eller rinnande vatten, men de flesta barn går i morgonskola.

På eftermiddagarna hjälper barnen till i det som egentligen är familjeföretaget.

En av våra leverantörer bestämde att dem ville besöka en by och i februari 2006 åkte dem på en resa till Calcutta och där följa en leverantör  på en resa för att besöka en avlägsna by.

Sanningen är att byarna i Indien är en massiv kollektiv stugindustri. Det är utmärkt organiserat med agenter som representerar byar eller grupper av människor som för material in och färdiga varor tillbaka. Varje område i landet har sina egna speciella färdigheter som gått i arv i generationer. Vad gör de? Den etniska kjolen du har på dig, skjortan, juteväskan, de där träleksakerna och pärlorna i dina modesmycken – allt tillverkas i byarna i Indien. Fabriker finns förstås, men ofta hittar överspillsarbetet vägen ut till byarna. Dem blev oroliga för att exploatering kunde vara endemisk i denna stugindustrikultur så dem var fast beslutna att gå och se själva.

Vi stannade bilen vid en liten fäbod som butik och direkt när vi steg ut från vår bil kom dussintals små barn springande, men överraskande nog tiggde de inte eller drog i oss (som inne i stan) de kom bara för att le och stirra ogenerat mot de sällsynta vita ansiktena, och vi stirrade vi tillbaka och log. Vår man i Calcutta (för vilken detta också var ett äventyr) frågade mannen i hyddan om det var okej att besöka byn, ett stort strålande vitt leende gav det jakande svaret. Så vi begav oss nerför en prydlig, välskött tegelvägg som röda pipare i Hamlin med en skara barn som skrattade och hoppade bakom oss. Strax kom vi till byn. På var sida om vägen låg med jämna mellanrum inåtvända byggnader uppbyggda av lerbyggnader runt en innergård där familjerna arbetade, åt och i sommarvärmen sov. Vi frågade om det var okej att gå in i en – visst det var det- och alla barn trängde in efter oss. Omedelbart hittade vi den mytomspunna stugindustrin i full gång, denna by specialiserade sig på att skapa påkostade paljettsarier som bärs av de socialistiska stadsdamerna. Mellan bambustänger fanns den nuvarande skapelsen – ett riktigt familjeföretag med varje generation inblandad, inklusive vågar jag säga barn. De berättar att många hantverkskunskaper svartsjukt bevakas och förs oskrivna vidare i generationer.

Men det här var inte en råttangripen slum som surrade av myggor, den saknade alla moderna bekvämligheter inklusive elektricitet men överallt var det snyggt och prydligt. Stämningen var arbetsam med alla leende människor. Vi upptäckte att barnen gick i en morgonskola en mil eller så bort.

Det som slog mig mest var att absolut alla hade Hollywood-leenden – perfekta uppsättningar av glänsande vita tänder.

Det här är bara en by på en miljon, även om vi såg liknande fiskebyar i Sunderbans, men det är verkligen inte den tredje världens fattigdom som jag förväntade mig.

Om något, så verkar den livsstil vi såg här, vara en fridfull typ av utopi. Det enda som alla säger till dig om byfolk är att de är bra människor, de är ärliga och de är hårt arbetande människor.